27/12
Visst, inte jätte rolig dag igår, men idag fick jag 1100 kr, så jag kan köpa det jag längtat efter i nästan 1,5 år nu! Jag tänker inte avslöja vad det är, det får nu se när jag har köpt den, tihih, jag är jätteglad!
Och jag lyssnar på en cp låt, hahahahha (y)
jag är också söt?
Kram ;*
26/12
"I didn't mean to fall in love, but I did.
And you didn't mean to love me back, but I know you did."
- Plain White T's
Urbra låt, "A lonley september".
Kände för att trycka in det där, lite random, bara för att jag lyssnade på låten precis. Nu sitter jag och pratar med Kimmie på skype och ska snart sova snart tror jag, har ganska tråkigt, *suck* som vanligt...
Men nu måste jag koncentrera mig på samtalet, killen som snackar engelska bryter roligt med irlänskt ursprung tror jag.
Kram ;*
01.50
Sitter och pratar med folk på skype nu, riktigt roligt, felicia är lite väl agressiv hahahaha. Fyfan vad kul vi har, hahahaha.
Kram ;*
22/12
Jag har sjukt ont i hela kroppen och det gör ont när jag tittar upp, håller antagligen på att bli riktigt sjukt. Nej nu måste jag fixa något att äta, har inte ätit sen jag vaknade och sen blir det väl att lägga sig i sängen igen, kolla lite mer "Hogan knows best", riktigt bra faktiskt.
Btw; Förlåt för dålig uppdatering.
Kram ;*
17/12
Mina å, ä & ö har slutat funka, skriver ikv.
14/12
Nej nu måste jag sticka.
Kram ;*
22.00
Kram ;*
ca 20.30
Saknar min älskling.. Inte träffats sen i fredags i skolan, ganska jobbigt alltså.
Ni som undrar varför jag inte gör smilisar och liknande är för att jag försöker ta detta seriöst, jag vill inte flumma för mycket när jag bloggar, då ska det vara seriöst liksom, inte massa förkortningar och sådant.
Idag har jag pluggat satan, ätit godis och varit allmänt onyttig, bara för att jag inte har haft något att göra och då blir jag onyttig, inte bra jag vet, men jag kan inte hjälpa det. Blö, jag kommer bli tjockis om jag fortsätter såhär. Och imorgon har jag spanska prov, muntligt med Niklas... Det kommer gå åt skogen eftersom att spanska är sjukt svårt enligt mig... Och jag har soprov som jag inte har hunnit plugga till heller, både religon och samhällskunskap. Help me anyone? Eller kanske skjut mig?
Nej, nu orkar jag inte skriva mer, även om jag har massa att göra så ska jag lägga mig i sängen och smsa lite med folk sen ska jag sova.
Kram ;*
ca 16.50
Jag ska klippa mig i morgon!
Jag är riktigt glad nu!
Jag har inte klippt mig sen januari, skandal typ? Mitt hår är riktigt slitet men jag hoppas att hon inte måste klippa för mycket, då blir jag ledsen i ögat :(
Hahah, det fick mig att tänka på en gång förra året när mamma hotade med att klippa av mitt hår om jag inte städade mitt rum, då började jag faktiskt gråta, tårarna bara forsade! Jag älskar mitt hår, haha, det kan ingen förneka :d
Kram ;*
Gissa låten?
G/ / Em/ /
C/ / D/ / G/ / D/ /
G/ / C/ D/
Em/ / C/ /
D/ / / / Em/ / /
/ C/ / / / G/ / /
/ C/ / / / G/ / D/ / G/ / / /
Bokstaven är vilket ackord det är och snedstrecket är hur många slag.
Spanska filmer!
Ungefär det jag ville säga nu.
Kram ;*
13/12
Ebba, mamma, bror, bror, farfar(kan mamma fixa lite choklad på jobbet så blir det bra), faster med man, styvpappa(mamma fixar), mormor(fast de fixar mamma också).
Så jag måste tänka ut 5 julklappar, eventuellt bara tre för mamma och styvpappa sätter antagligen mitt namn på bröders presenter. Men vad ska jag ge Ebba? Jag skulle ju köpa guldtoffsar, men dem går hon och köper själv, suck. Men jaja, jag kommer väl på något.
Jag hörde om det som hände inatt på tågstationen här i Ängelholm, R.I.P Jon Lee, kände inte dig men finns ju folk som gjorde, riktigt sorgligt...
Nu ska jag plugga spanska och so, måste skriva på min uppsats också, den måste bli klar innan torsdag för annar kan Patrik inte sätta någon betyg i so, då får jag streck.
Så nu finns jag på mobilen i några timmar, sen får vi väl se vad jag hittar på.
Kram ;*
13/12
För er som inte har sett mig på bild innan.
Bilden i mitten är tagen precis efter jag färgat håret senast, det var väl några veckor sen nu.
Bilderna på sidorna är tagna igår (12/12) och jag tonade bara håret när jag färgade det därför har det blivit lite röd/brunt nu. Och jag har världens utväxt så det ser ut som att mitt hår är sjukt tunnt, men det är egentligen tvärtom, jag har riktigt tjockt hår som kan vara både en fördel och en nackdel.
Haha, detta inlägget skulle egentligen bara visa hur jag ser ut och slutade med en liten redovisning om mitt hår, ja, tankarna har en tendens att vandra iväg ibland.
Kram ;*
12/12
Har varit i mitt saknade Ödåkra och träffat Rasmus. Haft mycket trevligt, dock lite segt med så mycket folk i Ödåkra. Lägg märke till ironin... Men tack för de timmarna jag var där, får vi göra om Rasmus.
Nu ska jag duscha och borsta tänderna och sen ska jag läsa lite ur min älskade bok. Sen blir det att kolla film antagligen, eller prata med Gustaf i telefon igen, tack för igår btw Gustaf. Och sen måste jag verkligen sova, haha, klockan får inte bli för mycket ju.
Jag måste plugga imorgon...
Fast jag ska träffa Pierre med :)
Nu ska jag duscha!
Kram ;*
Svenska uppsats - kritik tack :)
Jag sitter i min gamla lägenhet, den som en gång var en lagerlokal, och jobbar med min tidsmaskin. Året är 2023, jag har jobbat på min tidsmaskin i över sju år och jag börjar tappa hoppet… Jag som alltid har haft så mycket tro på att det är möjligt, att kunna resa i tiden. Men jag börjar inse verkligheten, jag börjar tvivla. Alla någon gång sagt emot mig, sagt att det inte går, och jag börjar ta åt mig. Det har jag inte gjort innan, jag har alltid sagt emot dem, alltid sagt att de har fel. Jag har förlorat många vänner på grund av det, alla som har sagt att jag har haft fel, att man inte kan trotsa naturens lagar. Men jag tror verkligen att man kan göra det. Jag tror att det är möjligt att resa i tiden.
Jag tror att jag börjar bli färdig snart, jag ska testa den om en vecka. Men jag behöver min assistent, Lovisa, och hon är sjuk. Jag hoppas bara att hon blir bättre för annars kan vi inte testa den som vi har planerat så länge.
Telefonen ringer.
– Hallå? svarar jag.
– Har jag kommit till Sara Cederberg? frågar rösten.
– Ja, vem är det jag talar med och vad gäller saken? säger jag som svar.
– Jag är Hampus Carlsson och jag ringer från Inventco och jag har hört att du håller på att bygga en tidsmaskin.
– Ja, det stämmer, svarade jag, vart vill ni komma med detta?
– Jag är själv väldigt intresserad av ditt arbete och skulle nog kunna övertala några i styrelsen om att det stämmer, att det är möjligt att kunna resa i tiden.
– Jaha, vart skulle det leda om de tillät sig att bli övertalade?
– Det skulle leda till en väldigt generös donation från Inventcos sida.
– Vad vinner ni på detta?
– Vi skulle vilja vara med, att ni säger att vi har hjälpt er att få fram tidsmaskinen, om den funkar så att säga.
– Varför vill ni satsa miljoner kronor på något som kanske inte fungerar?
– För att jag är en väldigt nyfiken man Sara, mitt personliga intresse är nog lika stort som ditt, frågan är bara hur många av styrelsens medlemmar som stödjer mig i mitt beslut.
– Ditt beslut? Hur menar ni?
– Även om det inte är någon annan i styrelsen på Inventco så är jag på din sida Sara. Jag vill inte skryta …
– Gör inte det då.
– Jag vill inte skryta men jag är en man med pengar, pengar betyder makt i dagens samhälle. Jag står vid din sida i detta projekt även om jag förlorar mitt arbete vid Inventco.
– Skulle ni riskera ert jobb för att finansiera mig? Jag har till och med börjat tvivla själv ju! Det är inte alls säkert att det kommer funka …
Hampus hindrade mig från fortsatta protester i samma sekund genom att lägga på luren i örat på mig.
En kvart senare knackade det på porten. Där stod han, Hampus Carlsson, en ganska storväxt man, men inte fett, muskler. Hans ansiktsdrag var välmarkerade men också mjuka på samma gång, hans mörka skäggstubb gav honom en väldigt manlig stil och hans glänsande mörkbruna hår gav honom en känsla av att vara en väldigt jordnära person. Ögonen var av en mörkare nyans av bärnsten och det var dem som egentligen fick mina ben att vika sig. Han var otroligt väl byggd och jag föll direkt, helheten var nästan skrämmande och jag har alltid dragits till så kallade "bad boys". Men jag tänkte inte låta det påverka vår framtida arbete tillsammans.
– Hampus Carlsson, hälsade han och sträckte fram en hand.
– Sara Cederberg, svarade jag utan att fatta hans hand.
Jag såg på honom att han blev nervös och jag njöt, konstigt nog.
– Ska vi diskutera detta där inne? Det angår ju faktiskt inte vem som helst ...
– Okej, svarade jag, stig på.
Jag visade honom in i det stora utrymme jag skulle vilja kalla mitt vardagsrum, gav honom en kopp av mitt hemmagjorda te och lade upp några bullar på ett fat.
– Ja, började han, som du nu vet är jag väldigt angelägen om att finansiera dig, även om det äventyrar min position inom Inventco.
– Jag har förstått det, bekräftade jag. Men varför?
– För att jag tror på dig! Jag tror på att detta kan bli verklighet och därför vill jag hjälpa till. Om inte annat så skulle jag vara glad över att bara få vara med på en hörna, kanske som assistent?
– Jag har redan en assistent, svarade jag.
– Du kan ha en till!
Jag funderade på det... Det var faktiskt ett bra erbjudande, eftersom att min nuvarande assistent var sjuk och jag hade väldigt mycket kvar att göra. Om inte annat så skulle han ju kunna servera kaffe.
– Jag ger dig en chans att bevisa att du kan sådant här, kom tillbaka imorgon klockan åtta så ska jag sätta dig på prov.
– Tack! Du kan aldrig ana vad detta betyder för mig!
– Ingen orsak. svarade jag och reste mig upp för att markera att samtalet var slut.
– Ja, sa Hampus och reste sig också upp, då ses vi imorgon då.
– Ja, det gör vi. svarade jag och började gå mot dörren.
– Adjö, sa han och satte sig i sin glänsande havsblåa Mercedes och körde iväg.
Jag gick tillbaka in i lägenheten och satte mig i min bruna, nersuttna fåtölj som jag alltid satt i när jag behövde fundera på något. Jag funderade på vad jag skulle ge Hampus för utmaning när han kom på morgonen dagen efter. Jag beslutade för att ge honom några svåra matte tal och lite praktiskt arbete, han kan få koppla lite sladdar och sådant.
– Det blir säkert jättebra, tänkte jag för mig själv.
Det hade hunnit bli sent och jag började göra mig i ordning för att gå till sängs. När jag låg i sängen tänkte jag på hela mitt liv. Efter en timmes funderingar somnade jag.
När jag vaknade nästa dag hade jag en stickande känsla i magen, som att det skulle hända någon hemskt. Jag skakade av mig den känslan genom att gå upp och göra en kopp varm choklad, bara för att skämma bort mig själv. När jag satt i min fåtölj sneglade jag lite på klockan. Den var halv sju. Jag hade vaknat tidigt, innan alarmet ringde på mobilen. Fem minuter senare hörde jag hur låten ”Painting Shadows – Dead By April” började spelas inne i sovrummet och jag gick in för att stänga av den. När jag kom tillbaka så kände jag hur min mage hade börjat kurra. Jag gick och kollade i brödkorgen om jag hade något gott bröd, det fick bli Lingongrova från Pågen. När jag hade ätit upp så var klockan kvart i sju så jag gick in i badrummet för att ta en lång skön dusch.
Då jag stod och fönade håret efter duschen så tyckte jag att jag hörde hur det knackade på dörren så jag stängde av fönen och lyssnade. Inte ett ljud hördes så jag satte igång fönen igen. Efter några sekunder hördes det igen och denna gång var jag säker på att det var någon som knackade på dörren. Jag gick genom vardagsrummet mot trapphuset och sneglade på klockan som jag passerade, den var bara halv åtta och Hampus skulle inte komma förrän åtta så jag undrade vem det kunde vara. Jag fick nästan en smärre chock när jag öppnade dörren och Hampus stod där.
– Öhm, hejsan, sade jag.
– Hej! svarade Hampus och log med hela ansiktet.
– Jag trodde att du skulle komma vid åtta-tiden? frågade jag förvirrat och tittade på honom.
– Jaa, jag tänkte att jag skulle komma lite tidigare för att visa min entusiasm. svarade han och log lite försiktigt. Sedan lade han märke till att kvinnan framför honom stod i bara handduk och halvtorkat rufsigt hår.
– Jag kom kanske lite olägligt .. ? sa Hampus och tittade menande på min handduk.
– Nej då, det är helt okej, svarade jag och log varmt. Jag gick in i badrummet igen och ropade till Hampus att komma in och äta frukost om han ville.
Tio minuter senare hade jag torkat håret, fått på mig kläder och snabbt fått på mig lite smink.
– Är du redo? frågade jag Hampus och tittade på honom.
– Javisst, svarade han och log när han fick syn på mig.
– Kom med här, sade jag och gick genom mitt sovrum. Innanför sovrummet hade jag ett lite större rum som jag förvarade min tidsmaskin i för att ingen obehörig skulle hitta min tidsmaskin och förstöra den eller kopiera den. Den såg nästan ut som en cylinder med motor, hjul och en lucka på, men man kan ju inte tänka på allt och jag har valt att lämna ute skönheten på min skapelse, det viktiga i detta fallet är ju funktionen.
– Jag har förberett några ganska enkla uppgifter till dig vid bordet där borta, jag ska börja fixa med en sak som gick lite snett för några dagar sedan, sade jag till Hampus när han tittade frågande på mig.
– Okej, jag kommer när jag är klar, gav han till svar.
Efter en kvart kom han och knackade mig på axeln så jag slog i huvudet i luckan som jag böjde mig ner genom.
– Oj, ursäkta, men jag är klar nu, sade han till mig och log.
– Det gör inget, svarade jag och gnuggade mig i huvudet där jag hade slagit i mig.
– Säkert?
– Jadå, svarade jag, har du uppgifterna?
– Javisst, här är de, sa han och räckte två A4-papper fullt med anteckningar och lösningar.
– Jag ska bara sätta mig och gå igenom dina lösningar...
När jag hade kollat igenom alla uppgifterna såg jag att alla var rätt.
– Allt är rätt, sa jag och kollade lite chockat på honom, alla scenario också!
– Jag har en gymnasie- och högskoleutbildning i robo-teknik och elektronik, svarade han och log lite försynt.
– Jo jag märker det! svarade jag fortfarande lite chockat och log sedan.
– Ska vi ta och börja lite försiktigt? fortsatte jag.
– Självklart, vad kan jag göra?
– Du kan få hjälpa mig med motorn, den vill inte starta...
Vi jobbade tillsammans och efter några timmars slit fick vi till slut igång motorn igen och började med jet-motorerna som satt på "baksidan" av färdkosten. Timmarna blev till dagar och dagarna blev till veckor. Lovisa blev frisk och vi var tre som kunde jobba på tidsmaskinen. Veckorna blev till månader och månaderna blev snabbt till ett år. Vi hade firat jul, nyår, påsk och födelsedagar tillsammans och vi trivdes otroligt bra tillsammans. Vi provade aldrig tidsmaskinen den dagen som det var tänkt, det blev många komplikationer som försenade vårt test så vi tänkte att vi skulle ta en dag i taget för att se vilken dag som passade oss bäst. Men när det hade gått ett år kom dagen då vi bestämde oss för att tiden var rätt.
Vi bestämde att jag och Hampus skulle prova den, eftersom att vi inte visste om den skulle fungera så tyckte vi att det vore bra om Hampus som var ganska stark följde med för det kunde vara farligt och jag fick ju åka för att det var min uppfinning. Lovisa skulle anteckna vad som hände när vi startade, ifall vi inte kom tillbaka... Men i bästa fall skulle vi komma bakåt i tiden, jag ville otroligt gärna träffa Jane Austen och Daniel Defoe.
Efter en veckas förberedelser som innebar att rigga kameror, fixa det sista, lägga upp en plan på vad vi skulle göra i nödfall och massa annat så satt vi äntligen i tidsmaskinen redo för avfärd. Vi hade olika kläder, enkla som skulle passa olika tider i historien för att vi inte skulle bli tillfångatagna av polisen eller något liknande på grund av vår klädsel. Vi hade mat, vatten och tidsfördriv som tärningar och kort för vi visste inte hur länge vi skulle vara borta om det lyckades.
– Är vi redo? frågade jag Hampus och tittade lite nervöst på honom.
– Ja, svarade han efter några sekunder och log mot mig. Det lugnade mig lite och jag log tillbaka.
Jag ställde in destinationen på år 1722 när Daniel Defoe precis hade gett ut "Robinson Crusoe" eftersom att det var en av mina favoritböcker och jag ville fråga honom om den och varför han skrev den.
Jag visade tummen upp till Lovisa för att visa att vi var klara för avfärd och hon satte igång kameran som skulle filma tills vi kom tillbaka för att se hur lång tid det tog och vi satte igång två videokameror som skulle filma oss i färdkosten.
– All or nothing nu då. sa jag och tryckte på knappen.
Tidsmaskinen for framåt och vi trycktes bak i våra säten. Jag såg att Hampus blundade och gjorde samma sak när ett bländande vitt ljus uppenbarade sig framför oss.
Efter några sekunder vågade jag öppna ögonen och jag såg att vi befann oss i en glänta, men jag kunde inte känna igen mig, fast jag brukade ta många promenader för att rensa huvudet när något hade gått snett. Men tydligen hade den funkat, tidsmaskinen fungerade! Jag tittade på Hampus och förstod att han tänkte samma sak.
– Vi lyckades... sa jag svagt och bara tittade på honom, vi har faktiskt lyckats.
– Det är du som har lyckats Sara.
– Men du och Lovisa har varit till så stor hjälp. Tack så mycket! Jag vet inte vad jag ska säga utom det.
– Du behöver inte säga mer, det betyder så otroligt mycket att bara få uppleva en sådan här sak! Det är något som många drömmer om men aldrig får uppleva.
Vi fick inte fram fler ord, ingen av oss. Jag blev tårögd. Jag hade verkligen lyckats. Jag hade rest i tiden.
Efter några timmar hade vi fått upp ett tält, lagat lite mat och bytt om till andra kläder. Vi valde kläder som vi hade köpt på nätet för att passa in, men vi hade bara hittat kläder från rikare släkten så det såg ut som att vi kom från en rik familj. Vi hade båda läst böcker om hur man uppträdde och pratade så vi inte skulle bli misstänkta eller verka otrevliga mot de vi mötte.
Vi bestämde oss för att gå genom skogen och se om vi kunde hitta en by eller kanske till och med en stad där vi kunde fråga var vi befann oss. Efter ca tio minuter började vi skymta några byggnader mellan träden och vi ökade takten lite. När vi kom fram fann vi en liten stad med ett ganska stort torg som utgjorde stadens centrum. Vi gick runt och tittade i de olika affärerna och stånden ett tag. När vi var i en klock-affär så fick jag syn på en man som verkade väldigt bekant, men jag kunde inte placera honom. Det var konstigt eftersom att jag aldrig hade träffat någon av dessa människorna innan, det var omöjligt. Men jag var helt säker på att jag hade sett honom innan.
När vi sedan hade gått vidare så slog det mig plötsligt att mannen i affären var Daniel Defoe! Jag grep tag i Hampus arm och stirrade på honom.
– Vad är det? frågade han med lite oro i rösten.
– Jag såg Daniel Defoe!
– Var?!
– I klockaffären vi var inne i innan!
Vi vände snabbt på klacken och gick tillbaka till affären. Vi såg såklart inte Daniel där nu, han hade självklart lämnat affären och gått vidare innan vi hann tillbaka...
– Vi missade honom... sa jag med tung röst.
– Ja.. Kom så går vi vidare, vi kanske ser honom någon annanstans. sa Hampus och tog mig i handen. Jag kände en värme sprida sig genom kroppen från handen. Jag antog att det var Hampus som var varm, sen tänkte jag inte mer på det och vi gick vidare.
Efter ett tag fick jag syn på Defoe igen.
– Jag ser honom!
– Var då? frågade Hampus och kollade sig omkring.
– Där! svarade jag och pekade mot en byggnad som liknade en kyrka.
– Kom så går vi efter honom då.
– Vänta! Vad ska vi säga om han går med på att prata med oss om boken? frågade jag och blev plötsligt nervös.
– Vi frågar lite om vad han har skrivit innan "Robinson Crusoe" och hur det var att skriva den. Det går jätte bra, jag lovar. sa Hampus och tittade på mig med sina underbart bärnstensfärgade ögon. Det kändes som att mitt inre skulle smälta så varm jag blev i kroppen och jag kände hur rodnaden steg på mina kinder. Jag tittade fort bort men kände hans blick på mig i några sekunder.
– Okej, vi går. sa jag sedan och vi började gå mot Daniel Defoe.
– Ursäkta! Mr. Defoe!
– Ja? Vem är ni?
– Jag är Sara Cederberg och detta är Hampus Carlsson, vi skulle vilja ställa lite frågor till dig om din bok "Robinson Crusoe" och din karriär om det går bra.
– Ja, det kan det väl... Vill ni följa med upp på mitt kontor?
– Väldigt gärna, svarade jag och log mot Defoe som log tillbaka.
Tio minuter senare satt vi på Defoes kontor som egentligen var en del av hans lägenhet, med vars en kopp te i händerna och tittade oss runt. Det var ett loft, ganska litet men hemtrevligt och allt gick i samma färger, grått trä och oliv grönt tyg. Jag förälskade mig direkt i Defoes lägenhet, den var otroligt vacker.
– Jo, Mr. Defoe, vi skulle som sagt vilja ställa några frågor om er karriär och er senaste bok, "Robinson Crusoe". började jag.
– Ja, ni sa det, svarade Defoe.
– Hmm... Vad inspirerade er att börja skriva?
– Jag hade en ganska framgångrik strump-fabrik som tyvärr gick i konkurs ca 1695 och under samma period bytte jag namn till Defoe, innan hette jag bara Foe. Sedan dess har jag skrivit och gett ut 4 böcker, då en är "Robinson Crusoe", som jag har förstått att du är ganska intresserad av?
– Ja, det är sant, svarade jag med ett glatt skratt.
– Det glädjer mig att höra, sa Defoe och log så som bara en gammal man med Defoes erfarenhet kan göra.
– När skrev du "Robinson Crusoe"?
– Jag skrev den när jag började bli äldre, runt 60 år. Jag vet inte varför jag inte började tidigare för jag hade haft idéen i huvudet i flera år.
– Och hur kommer det sig att du valde just "Robinson Crusoe"?
– Jag är en man som älskar att resa och jag gillar äventyr, min fantasi är inte heller så dålig så det blev ett fantastiskt äventyr om jag får säga det själv. säger han med glimten i ögat och ett leende på läpparna.
– Jag beundrar er begåvning för författandet, Mr. Defoe, sa jag och tittade på honom med en stor beundran i ögonen.
– Det värmer att veta att jag har så hängivna beundrare som ni, fröken Cederberg.
– Men snälla ni, Sara. bad jag honom.
– Som ni önskar, Sara, svarade han och log.
Jag log också och först nu märkte jag att det hade börjat skymma utanför.
– Vi bör nog skynda oss, det börjar bli mörkt. sade Hampus som hade varit tyst hela tiden vi varit där.
– Ja, just det.. svarade jag, Mr. Defoe ...
– Daniel, snälla du.
– Javisst, Daniel, vi måste tyvärr gå nu, klockan är mycket och vi har en bit att färdas, men jag hoppas att vi ses igen, snart.
– Ja, jag tycker detsamma. svarade Defoe och reste sig upp med oss för att följa oss ut.
En kvart senare var vi tillbaka vid tidsmaskinen och tältet, vi kollade så allt var okej och gick sedan och lade oss.
Vi vaknade ganska tidigt nästa morgon och lagade frukost. Vi åt frukosten under tystnad men när egergin började komma så pratade vi om gårdagen och mötet med Daniel Defoe.
– Jag tycker att han är en otroligt intressant person! sa jag.
– Ja, jag håller med dig, även om jag inte är så förtjust i böcker så är det en av de bästa jag läst i mitt liv. svarade Hampus.
– Ska vi prova åka till Jane Austen? Jag vill så gärna träffa henne, jag älskar verkligen hennes bok "Stolthet och fördom".
– Varför inte? sa Hampus och så fort vi hade packat ihop alla våra saker så satte vi oss i tidsmaskinen igen. Jag ställde in året på 1814 för att vara säker på att Austens bok "Stolthet och fördom" skulle vara utgiven.
Vi färdades på samma sätt som första gången, farkosten slungades framåt och vi trycktes bakåt, ett vitt ljus sedan var vi framme.
Vi tittade oss åter omkring och den här gången hade vi landat rakt på en hed. Det var ganska dimmigt men vi antog att det berodde på att det var så tidigt på morgonen.
Vi genomförde samma procedur som vi gjorde förra gången för att inte bli misstänkta eller verka otrevliga. Vi hade ju börjat bli bra på detta. Vi riggade tältet, tände en brasa och började koka te och värma lite mackor. Det var ganska kallt så vi satt tätt ihop nära elden för att hålla värmen och när vi hade ätit och släckt elden gjorde vi vårt bästa för att dölja tidsmaskinen och tältet, vi kunde ju inte riskera att någon skulle hitta det.
Efter några timmar vågade vi gå där ifrån för vi hade inte sett en enda männsika, dimman hade lättat kraftigt och solen sken vackert. Vi gick i riktningen som vi hade räknat ut var norr.
Vi gick i ungefär en halvtimme denna gången innan vi hittade byggnader, en ganska stor herrgård och några mindre hus verkade vara som en "förort" till en större stad några hundra meter där ifrån. Vi stannade och tittade på de olika husen, de var verkligen vackra, allihopa. Jag tittade upp mot gången som ledde till ett av husen och såg en kvinna, ungefär 30 år gammal.
– Sara, är inte det Jane Austen? frågade Hampus viskande i mitt öra.
– Jo, jag tror det... svarade jag långsamt.
Hampus gick lite närmre.
– Miss Austen?
– Ja? frågade hon och tittade upp från sin skrivbok.
– Jag heter Hampus Carlsson och detta är min kollega Sara Cederberg, skulle vi kunna få ställa några frågor om din bok "Stolthet och fördom"?
– Javisst kan ni få det, svarade hon och visade dem till baksidan av huset in under en magnifik ek som hukade sig över ett bord med tre nätta stolar.
– Varsågoda och slå er ner, fortsatte hon och visade med en gest med handen att hon skulle sätta sig kort efter oss.
– Ursäkta om jag går lite rakt på sak, var fick du idéen ifrån när du började skriva "Stolthet och fördom"?
– Jag var inblandad i ett drama, kärleksdrama. Mor ville att jag skulle gifta mig med en man som jag inte älskade, för att han hade pengar, men mitt hjärta sa åt mig att äkta mannen jag älskar högst av allt. Jag beslutade att jag ville gifta mig med mannen jag älskar men det blev komplicerat och det ställde till en massa med denne mans familj, så vi valde att bryta förlovningen. Där ur kommer "Stolthet och fördom".
– Jag beundrar er öppenhet Miss Austen.
– Tack så mycket, sa Austen och log milt mot oss.
– Hur kände du dig när du skrev "Stolthet och fördom"? frågade Hampus.
– Det gick i vågor, först var jag upprymd och glad, sedan blev jag mer dramatisk och historien tog en vändning, som ni kanske har läst.
– Hur känns det nu när du har fått tre av dina böcker publicerade? sa jag och lyssnade nyfiket.
– Det känns bra, som att jag har uppnått något, som att jag har tillfredställt mig själv genom att uppnå ett mål, det är fantastiskt. svarade hon och fullkomligt strålade av gläjde.
– Ja, det var allt vi hade, tyvärr, fortsatte Hampus, men vi hoppas verkligen att vi får träffa er igen Miss Austen.
– Självfallet hoppas jag också på detta.
– Ajdö Miss Austen. sa jag och neg. Hon neg tillbaka mot oss och Hampus bugade lätt. Sedan var vi på väg tillbaka till tidsmaskinen för andra gången.
Några timmar senare hade vi bytat om till våra vanliga kläder och vi hade packat ihop allt efter att ha ätit lunch och tagit en snabb tupplur. Vi satte oss i tidsmaskinen och jag knappade in år 2024. Fordonet kastades framåt och vi pressades åter bakåt mot sätena, ett vitt ljus sedan var vi tillbaka där vi startade, i min lägenhet.
Lovisa bara stirrade på oss.
– Hur länge var ni borta, vad fick ni se, vad hände, hur mår ni, har ni skadat er? frågorna bara haglade från Lovisas mun och jag fick gå fram och ruska om henne lite lätt för att hon skulle samla sig.
– Vi mår bara fint, Lovisa, sa jag och Hampus i kör och log mot henne.
– Är ni säkra?
– Klart vi är säkra, annars hade vi inte sagt det, eller hur? sa Hampus och skrattade.
– Nej visst, det hade ni inte...
– Men vad fick ni se då? fortsatte hon förhoppningsfullt.
Vi bad henne följa med till köket och kokade tre koppar te och värmde bullar i ugnen som vi sedan satt och åt när vi förklarade och berättade allt vi såg för henne. Hon satt helt tyst hela tiden och stirrade med stora ögon på oss båda två. Till slut sa hon:
– Ni behöver inte hålla handen under bordet, jag vet att ni är förtjusta i varandra, det är ganska uppenbart faktiskt.
Jag och Hampus bara kollade på varandra och skrattade och lade sedan upp våra ihop-flätade händer på bordet. Det var skönt att hon sa något, istället för att behöva smyga med det...
Dagarna gick och det ringde tidningar och tv-kanaler från hela landet som ville interjuva oss och vi fick sätta upp vissa tider där vi kunde prata med allmänheten. Alla verkade vilja veta vad som hände och vad vi fick se. Vi berättade vår historia gång på gång i olika tv-program och tidningar men folk verkade inte få nog. All uppmärksamhet började bli lite mycket så Hampus och jag åkte på semester tillsammans och Lovisa åkte hem till sin mamma som hon inte träffat på nästan ett år och stannade där ett tag.
Jag tog patent på tidsmaskinen och copyright på mina ritningar så att ingen skulle kunna massproducera min tidsmaskin, då hade ingen varit speciellt om man kunde massproducera allt.
Jag och Hampus förlovade oss och fick en liten dotter som heter Lydia. Lovisa är hennes gudmor och Hampus ett år yngre bror Tim blev hennes gudfar. Lovisa och Tim träffades på dopet och det var kärlek vid första ögonkastet. De fick en son två år efter jag och Hampus fått Lydia och de döpte honom till Sky.
9/12
Har ni hunnit fixa alla julklappar?
För det har inte jag!
Alla syskon och släktingar kvar, har bara köpt till Hanna. Jag får panik. Om två veckor är det julafton. Om en och en halv vecka är det julavslutning, då ska jag sjunga i kören. Och jag har förhoppningsvis lämnat in mitt so-arbete och fått gjort mina prov i spanska och so. De skulle jag ha gjort för två veckor sedan... Jag måste ta tag i mitt liv, helt seriöst. Men jag började skriva på mitt so-arbete igår och det visade sig att jag bara behöver skriva en berättelse för att få G minst. Så det lär jag nog klara, eller hur?
*happyface*
Har precis duschat, mys ju.
Kom hem från stan vid sju, träffat Pierre, lika trevligt som alltid.
Killarna har volleyboll imorgon, jag ska smyga in och titta på våra söta pojkar. Måste få en bild eller något på hela klassen sen också ju. De kommer vara supersöta i sina morgonrockar.
Nu ska jag gå upp med min disk, fixa te, läsa lite, sen kolla en film och sova. Jag har skärpt mig med sovningen iallafall, går inte och lägger mig tolv utan senast tio och då är datorn av eller orörd iallafall. Duktigt Sara! Visst är det.
Kram ;*
